Inskription 2024–2025 tal

Publicerat 11.9.2024 | Updaterad 12.9.2024

Hälsning från rektorn

Kaarlo Hildén

Ärade gäster, bästa studerande 

Jag tänker börja ekologiskt, genom att återanvända något jag tänkt redan tidigare. År 1995 höll jag ett tal under läsårets öppningsceremoni som ordförande för Sibelius-Akademins studentkår. Då funderade jag på de nya studerandenas förhållande till konst och dess utveckling. ”När en ung person väljer konst som sitt yrke, har hen redan kommit mycket långt i sin relation. När hen inleder sina studier vid vårt universitet, kan denna relation redan jämföras med ett äktenskap.”  

Det är möjligt att jag valde ett parförhållande som metafor på grund av att saken var aktuell för mig själv – jag hade nyligen gift mig. I varje fall började jag tänka på detta tal från nästan 30 år tillbaka när jag för några veckor sedan mötte nya studerande vid Konstuniversitetet under orienteringsperioden.  

Kanske det ligger något i äktenskapsmetaforen. När en sökande genom urvalsprovet berättar att hen vill ha Konstuniversitetet som sin partner på studievägen och när vi som universitet meddelar några få och utvalda att vi också vill fortsätta på vår gemensamma väg, får förhållandet juridiskt förpliktande drag.  Men en relation kan inte överleva om det inte också finns kärlek.  

Det kan verka konstigt att använda ordet kärlek i samband med en universitetsutbildning, men det har sin historia. Uno Cygnaeus, en av utvecklarna av det finländska folkskoleväsendet, deklarerade i början av 1900-talet att en lärare skulle känna både en stark pliktkänsla och kärlek gentemot sina elever. Senare har flera finländska pedagoger använd begreppet pedagogisk kärlek för att beskriva en totalt accepterande attityd med ett starkt förtroende för de studerandes färdigheter, som läraren synliggör i sin växelverkan med de studerandena i form av respekterande närvaro, empatiskt bemötande och uppmuntran av den studerandes tillväxt.  

När jag under orienteringsperioden talade till de nya studerandena om våra värderingar – skicklighet, öppenhet och mod – märkte jag att jag började låta som en äktenskapsrådgivare. Jag frågade hur värderingarna öppenhet och mod kunde synas i hur vi bemöter varandra och hur vi skapar ett universitetssamfund. Hurdana är små modiga gärningar i vardagen som visar att man vågar lita, vågar ge lite mer av sig själv, vågar bemöta, ställa frågor och lyssna på ett sätt som överraskar och gläder andra? Hurdana oväntade bemötanden gör dig glad? 

En annan form av pedagogisk kärlek är väl också hur våra samhälleligt medvetna och aktiva studerande vill väcka ansvarskänsla och vilja att agera hos oss som är äldre.  Jag förstår att alla inte anser att budskapet på dessa banderoller lämpar sig för öppningsceremonins stämning när det viktigaste är att fira det nya läsåret och nya studerande. Men vi beslöt att lämna dem kvar; de skildrar vår ovanliga tid, där det ångestframkallande och glädjande överlappar på överraskande sätt. 

Många av oss kanske längtar efter studie- och arbetslivets helt vanliga vardag, där utmaningarna är bekanta och därför mer hanterbara. Kan man skapa en god vardag i en tid där medierna svämmar över med kris- och hotbilder och stämningen i det finländska samhället är, som Saara Kankaanranta skriver i sin kolumn, ”som att treva i tomma hyllor i en beckmörk jordkällare – kyla och mögellukt”? Ja, det kan man, och det ska man. 

Vårt universitetssamfund har förmågan och plikten att skapa en god vardag och gemenskap, livsglädje och erfarenheter som stärker framtidstron, både för oss själva och för andra. Utan dem kan vi inte ta hand om vår egen och andras förmåga att arbeta för det som är viktigt för oss. Även om världen på många sätt är upp och ner, har nya studerande fortfarande all rätt i världen att glädja sig och vara entusiastiska över att ett nytt livsskede börjar. Låt oss tillsammans värna om rätten till glädje inför att lära sig och entusiasm – det är också pedagogisk kärlek.  

Målet med och vikten av att värna om ett meningsfullt och motiverande liv gäller inte bara vår egen gemenskap utan hela det västerländska samhället. Vi lever i en negativ spiral av psykisk ohälsa som måste stoppas. Mitt i nedskärningarna uppstår det en stor oro för hur framtiden ser ut för kulturbranschens tjänster, som är väsentliga för det psykiska välmåendet och ett meningsfullt liv. Den övergripande effekten på i synnerhet kulturens fria fält kan vara hård, särskilt när flera kommuner utöver staten ska föra svåra ekonomiska diskussioner under hösten. 

Det har inte förts en grundlig samhällelig diskussion om kultur på flera årtionden. Nu behövs det mer än någonsin, när den kulturpolitiska redogörelsen är på remiss samtidigt med de hårda nedskärningarna. För att förståelsen för kulturens och konstens betydelse inte endast ska grunda sig på åsikter inuti en likasinnad kulturbubbla, måste vi också kunna inkludera dem som inte har haft konst i sin livsmiljö eller som upplever den som främmande. Man får ingen uppskattning genom att begära det, utan den uppstår genom ömsesidighet.  

Ärade gäster och studerande, jag önskar oss alla och i särskilt de nya studerandena ett öppet och modigt sinne samt ett inspirerande läsår! 

Hälsning från studentkåren

Styrelseordförande Sara Koiranen

Kära medstuderande, bästa rektor, dear Uniarts community,

Jag vet inte om jag har något nytt att berätta för er, eller något ni önskade att jag skulle berätta. Igår försökte jag hårt i skrivandets stund fundera på vad i hela friden jag kan säga under ett tillfälle som denna och i en sådan tid som denna – något som ni skulle orka lyssna på och som i bästa fall skulle ge er något att reflektera över. 

Jag bestämde mig för att försöka skriva ett tal som jag själv skulle vilja höra, nu när jag själv börjar mina magisterstudier som konststuderande. 

Då var det dags. 

Kära konststuderande (och alla andra åhörare),

Jag förstår att du är trött. Du bevittnar en ständigt överväldigande tid i ditt liv. Det räcker inte med att du konstant är i kaos med dig själv i konststudierna – och utöver detta möter du ständigt nyheter om en kulturfientlig och rasistisk regering, civila som dödas, ekologiska katastrofer och massförstörelse av utrotningshotade musslor.

Dessa nyheter får ditt hjärta att bulta. Du ifrågasätter om sådana absurda ord ens kan användas, att det verkligen är så att alla dessa saker händer och samtidigt är sanna. Jag skulle vilja säga att det inte är så, men då är jag illa rädd för att jag skulle ljuga.

Din trötthet och förvirring, din ilska och alla andra känslor är egentligen mer än förståeliga. Hur skulle någon ens kunna hänga med i allt detta?

I somras, när jag var på besök hos mina föräldrar och klagade på hur mycket jag måste göra och hur fullpackad min kalender är, sa min pappa: du måste inte alltid dansa när musiken spelar. Du måste inte alltid dansa när musiken spelar. 

Jag var först mycket förvirrad – vad i helvete pratar han om? Jag blev till och med lite sårad – det kändes som om han inte förstod hur viktiga alla dessa olika möten, evenemang och aktiviteter är för mig. Vanligtvis skulle jag ha börjat protestera mot vad han just sagt, men av någon anledning gjorde jag det inte den här gången. Jag gjorde något väldigt olikt mig – jag försökte faktiskt lyssna och förstå vad han sa. Du måste inte alltid dansa när musiken spelar. 

Kanske man inte kan hänga med om man alltid försöker dansa när musiken spelar. Att hänga med kanske egentligen kräver att ropa ut: sluta med allt (eller som min pappa skulle säga: nu räcker det)! 

Med så mycket som händer hela tiden – krav, hot, hotbilder, förhoppningar – är det troligen klokast att konstatera att man ibland verkligen behöver stanna upp för att förstå vad som händer. 

Du kan göra det nu om du vill. 

Andas in och andas ut. Se dig omkring. Vem ser du?

Min önskan inför denna öppningsceremoni var att vi skulle kunna använda denna tid för att lära känna varandra bättre. I stället för att hålla stora tal om vikten av konst och kultur önskar jag att vi får en chans att påminna oss själva om var vi är och vilka vi är. Vi är alla en del av ett väldigt fascinerande, bubblande, känslomässigt, irriterande, motsägelsefullt och ovärderligt samhälle. 

Jag vet inte om insikten om detta hjälper till med något – att förstå världen bättre, att må bättre – men jag kände bara att jag ville dela denna iakttagelse. Att du inte är ensam med dina förhoppningar och rädslor, med din kärlek och hängivenhet till konsten (vilket jag antar att vi alla har på någon nivå). 

Få gemenskaper är sådana som du älskar av hela ditt hjärta och som du håller med om i allt. För några få är till exempel Konstuniversitetet en sådan. Kanske det är en bra sak. Kanske kan denna gemenskap, dessa människor omkring dig, vara de som hjälper dig att framför allt stanna upp och lära dig något nytt. Så att du där ute någon annanstans, utanför dessa väggar och denna gemenskap, i framtiden orkar dansa igen – när musiken spelar. 

Ha det bästa möjliga läsåret!