Välfärdssamhällets framtidsmål måste omvärderas
Vi måste omvärdera vad som på riktigt är värt att sträva efter – människans och naturens välfärd kräver en övergång från materialistisk till kulturell tillväxt, skriver rektorn Kaarlo Hildén.
Finland har varit världens lyckligaste land fem år i rad. Vi är vana vid att klara oss i välfärdsjämförelser när systemfaktorer, såsom förväntad livslängd, levnadsstandard eller läskunnighet, används som indikatorer. Enligt statistiken över psykisk hälsa har världens lyckligaste folk dock en lite annan upplevelse. Psykiska problem är den största orsaken till sjukfrånvaro. Människors psykiska ohälsa kostar 11 miljarder euro per år för vårt välfärdssamhälle.
Det är lätt att peka ut kriser som sätter vår mänskliga bärkraft på prov. Tankarna belastas av klimatångest och naturförlust, kriget i Europa samt energikrisen, inflationen och oro över ekonomin. Finländarna har dock börjat må psykiskt dåligt redan tidigare. Trots att vi har en lång, säker och förutsägbar period bakom oss – vi har jobbat för att fullborda välfärdsstaten och sett det som en självklarhet att det alltid finns något bättre på kommande.
Varför mår vi inte bra trots att enligt många indikatorer borde måbättre än någonsin? Den välfärdsstat som vi med omsorg har byggt upp har kanske inte uppfyllt våra grundläggande behov: vi lider av en brist av meningsfullhet. Även under de bästa omständigheterna kan våra liv sakna mening, eftersom vi inte direkt kan härleda det från levnadsstandarden eller säkerheten.
I sökandet efter välfärdssamhällets ideal har vi kanske på ett bristfälligt sätt förstått vad det mänskliga goda slutligen är. Vi har inte kunnat betrakta människan som en helhet, en kännande, drömmande och erfarenhetsbaserad social varelse som genom detta förbinder sig till världen. Det är hög tid att fundera över hur framtidens välfärdssamhälle ser ut, där både människan och naturen kan må bättre.
Vi står inför en brytningstid som på många sätt rubbar grunden för vår livsstil. Redan med tanke på jordens bärkraft måste utvecklings- och tillväxtmålen överföras från materialistiska till mänsklig och kulturell tillväxt. Ekvationen för framtidens välfärdsstat fungerar endast genom att satsa på psykisk försörjningsberedskap – saker som skapar mening och livskraft.
När vi söker ett nytt slags välfärdssamhälle kan konsten ha en nyckelroll. Eftersom konsten omfattar människan som helhet kan den öppna upp perspektiv för hur vår framtidsbild kunde se ut.
Konsten bidrar också till att ifrågasätta invanda tankesätt. Finländarnas tro på en välfärd som baserar sig på en materialistisk tillväxt behöver skakas om. Innovationer måste skapas och utvärderas mer övergripande utifrån hur de genuint kan tjäna ett gott liv inom planetariska gränser.
Framtidens lösningar uppstår inte inom bekvämlighetszonen – var och en måste utmana sina egna vanor och sin fantasiförmåga. Det är lättare sagt än gjort. Förutom bristen på kunnig arbetskraft lider vi av brist på framtidsvisioner och förnyelseförmåga.
Vad motiverar människor till förnyelse och förändring? Man måste anamma den nya tanken erfarenhetsmässigt för att den ska omvandlas till handling. Vi behöver något som skapar ett behov av självreflektion och en motivation till förändring. En framtidsvision som enbart präglas av krishantering och nedskärningar räcker inte.
Konsten kan vara en del av förändringen genom att möjliggöra omvälvande och betydelsefulla upplevelser för människor. Varje konstnär bör fundera över vilken inverkan den egna konsten kan ha. I bästa fall kan man med hjälp av konsten föra en icke-verbal kritisk diskussion med sina egna värderingar och sin världsbild, ensam och kollektivt. Denna dialog hjälper oss att se världen ur nya perspektiv. När konsten är en del av samhället kan det uppstå en ny förståelse av hurdant liv och vilken framtid vi vill sträva efter som grundar sig på delade erfarenheter.
Konst i olika former har haft en enorm betydelse i kriser genom tiderna. Denna kraft förstås inte alltid som en del av det politiska beslutsfattandet och förändringen. Varje politisk beslutsfattare bör inse vilken central roll ett livskraftigt konst- och kulturliv har i förnyelsen av samhället.
Kaarlo Hildén
Skribenten är rektor för Konstuniversitetet