”Jag ville ha en stor scen och en liten salong”, säger Annette Arlander, som är den första i Finland med doktorsexamen från Teaterhögskolan
Annette Arlander är en föregångare inom konstforskningen i vårt land och den första som doktorerat vid Teaterhögskolan. Hon inbjöds 2001 till Teaterhögskolan för att skapa ett magisterprogram i scenkonst och teori, som hon sedan ledde fram till 2013. Som konstnär har Arlander bland annat fokuserat på att scenisk representation av landskapet med hjälp av rörliga bilder och inspelade tal i gränslandet mellan performance, video och miljökonst. Hon är en av Konstuniversitetets Årets alumner 2023.
Vi träffade Annette Arlander på konstnärsresidenset Mazzano Romano norr om Rom. Vi satte oss ned och samtalade om konstforskning och konst.
Hur kommer det sig att du befinner dig på Väinö Tanner-stiftelsens konstnärsresidens i Mazzano Romano?
Jag håller på med projektet ”Funderar med Furor” och podden ”Talking with Trees”, där jag samtalar framför allt med en tall som växer i Brunnsparken i Helsingfors. Här i Treja dalen finns vacker skog och jag hade tänkt fortsätta projektet här, men här finns ju bara lövträd – inga tallar. Så jag har fokuserat på att skriva och går igenom material som jag har samlat in tidigare.
Varför pratar du med träden?
I början av 2000-talet gjorde jag serien Träden talar, där hörlurar hängde i träden. Jag skapade korta monologer där jag talade som en rönn eller en björk. Men det började kännas lite som dockteater och att det inte var rättvist mot träden. Nu när jag talar med ett träd talar jag inte för trädet, utan försöker respektera det och inte kräva ett svar. Som konstforskaren Lucy Lippard har sagt kan man med konstens hjälp göra en sak betydelsefull, signifikant. Jag vill göra trädet betydelsefullt.
Författaren Amitav Ghosh har å sin sida sagt att det är berättarnas plikt att återställa naturvarelsernas agens. Jag tror att vår förmåga att bättre beakta också andra än mänskliga varelser är viktig för vår egen överlevnad. Som en forskningsresa har det här varit oerhört intressant, eftersom jag hela tiden är tvungen att erkänna hur lite jag vet om tallar.
Du har en lång karriär som konstforskare och många artiklar i internationella publikationer på området. För närvarande är du bland annat en av redaktörerna för den internationellt erkända tidskriften JAR – Journal of Artistic Research. Varför behöver vi forska i konst?
Konstforskningen har djupa rötter som sträcker sig åtminstone till renässansen. Till exempel här i Italien gjorde Giorgio Vasari (1511–1574) betydande forskning i biografiverket ”Berömda renässanskonstnärers liv”. Självfallet har också konstnärer varit forskare, tänk bara på Leonardo da Vinci. Men inom akademia är konstnärlig forskning, det vill säga att konstnären själv forskar genom att skapa eller genom sitt eget konstnärskap, relativt nytt – och i det är avseendet är Finland en föregångare. Eftersom konstskolorna fick relativt tidigt universitetsstatus i Finland har de haft möjlighet att utforma sin egen forskning.
För mig egen del innebär forskningen att först skapa konst och sedan skriva analytiskt om den. Ursprungligen sökte jag mig till forskning för att jag ville göra experimentell konst. Jag ville ha en stor scen och en liten salong. Det sägs ibland att konstnärlig forskning eller akademiska processer hindrar konstnären, men för mig innebär forskning också konstnärlig frihet.
I Finland är du känd som en pionjär inom performancekonsten. Varför valde du performance för att uttrycka dig?
Jag vill betona att jag aldrig har varit en riktig performance konstnär. Jag är utbildad som teaterregissör, det vill säga jag är i princip den som tittar på och inte själv uppträder. Under 1980-talet var jag med i den senare kultförklarade performancegruppen Homo $. Det var säkert en av orsakerna till att jag blev ombedd att skapa ett magisterprogram i performancekonst och teori vid Teaterhögskolan.
På den tiden ville man också öka det teoretiska inslaget i undervisningen, men det som saknades i Finland var ett magisterprogram i performancekonst och det började vi bygga upp. Vad jag älskar i performancekonsten är dess grundläggande friher för konstnären att skapa sitt eget uttryckssätt.
I kriterierna för Årets alumn 2023 har betonats att valet bör falla på en samhällsrelevant konstnär och forskare. På vilket sätt har du påverkat samhället?
Jag känner igen mig som en konstnär och forskare, men väldigt många av mina kolleger har mycket större samhällsrelevans än jag. Om jag har påverkat så är det genom att föregå med exempel och som lärare. Jag hoppas naturligtvis att mina texter kan vara till hjälp och glädje för den som någon gång hittar dem, precis som mina videoarbeten eller poddar.
På Stora Räntan kan man till exempel titta på serien Animal Years via QR-koder på platserna där performancerna spelats in. Jag tänker på dem alla som flaskpost till framtiden.
Vad betyder det för dig att bli utsedd till Årets alumn?
Jag är väldigt glad att jag som konstnär och forskare får representera forskarna. Jag är också entusiastisk över hur Konstuniversitetet möjliggör olika övergångar, kombinationer och rörelse på gränsytorna mellan konstformerna. Själv har jag till exempel gått över från teater via performance till mediekonst. Och särkilt viktiga är de olika kombinationerna av konstskapande och forskning.
* * *
Valet av årets alumner är ett erkännande som årligen delas ut till personer som fått sin utbildning vid Konstuniversitetets tre akademier och som genom sin verksamhet på ett föredömligt sätt har stärkt konstens och konstnärsutbildningens unika värde och betydelse. Alumnerna 2023 är samhällsrelevanta konstnärer och forskare.
