En utbildning för mer än teaterscenerna
När det svenska utbildningsprogrammet vid Konstuniversitets Teaterhögskola fyller 110 år är utbildningens innehåll satt i förändring.
Frågan är vad som är ändamålsenligt för en skådespelare att lära sig då institutionsteatrarnas platser minskar – samtidigt som allt fler skådespelare finner ny och relevant sysselsättning annanstans än på teaterscenerna. Vad är ändamålsenligt att lära ut då skådespelandets funktion i samhället breddas och omvärderas?
– Jag halkade in på skådespelarbanan lite av misstag, det var aldrig min dröm att bli skådespelare. Men redan under utbildningen tänkte jag hur många människor som skulle ha nytta och glädje av det vi lärde oss, säger Marco Lindholm, vd för den digitala marknadsföringsbyrån Lindebarn.
Teaterutbildningen utvecklar en särskild känslighet för socialt beteende, menar Lindholm. Roller omger var och en på alla sidor, och de är tätt invävda med de normer och sociala överenskommelser som strukturerar samhället.
– Jag tänkte på alla klyschiga fraser som man hör folk säga, om vädret, om veckoslutet, om julen. När folk upprepar de här sakerna för varandra är det faktiskt inte så långt ifrån att en regissör berättar för en vad man ska göra på scenen. Teater är det närmaste vi kan komma en förståelse för sociala verkligheter och kommunikation på en grundläggande mänsklig nivå. Det är därför jag tror att skådespelarutbildningen skulle gagna väldigt många människor i samhället, säger Lindholm.
Breddad arbetsbild
Traditionellt sett har opera-, dans- och teaterhögskolorna levererat arbetskraft till scenkonstinstitutionerna, och skolornas uppgift har varit att förbereda scenkonstnärerna för institutionernas krav. Men då institutionerna anställer allt färre skådespelare finns chansen att omvärdera skådespelarutbildningens samhälleliga relevans. Skådespeleri bör ses som något bredare än det som TV, teater och film bildar ramarna för, menar Anders Carlsson, professor i skådespelararbete vid Teaterhögskolan.
– Enligt Tinfos undersökningar om skådespelares sysselsättning arbetar skådisar redan utanför det mest uppenbara segmentet. De uppfinner sina egna arbeten, inom pedagogik eller coaching, dataspelsanimationer, undervisning, småbarns- eller vuxenpedagogik och så vidare. Inom eller utanför konstens värld, säger Carlsson.
Utvecklingen har enligt honom många positiva innebörder. Först och främst provocerar den en vedertagen uppfattning om att högskolan har utbildat för många skådespelare om inte alla får plats på institutionsteatrarnas scener.
– Det handlar om att stärka elevernas självförtroende. Det är viktigt att stå upp för att den utbildning vi har givit dem kan bidra till något helt nytt inom till exempel småbarnspedagogiken. Annars är vi inne i en farlig mekanik, där vi tänker att vi ska utbilda arbetskraft bara för de arbetstillfällen som finns inom det fält som nu existerar. Vi måste vara beredda på att vi inte vet nåt om framtiden, säger Carlsson.
Kreativt företagande
Marco Lindholms entreprenörsbana började med att han grundade IT-företaget Giggifer. Därefter lanserade han talarförmedlingen Tellers tillsammans med en affärskompanjon. (Fast egentligen började han redan som tioåring teckna serier och annat grafiskt material som han kopierade upp och sålde, berättar han.)
Tellers idé var att representera ett fåtal personer med spännande historier att berätta, och hjälpa dem att arbeta upp sina föredrag till starka dramatiska framställningar. Med tiden började Tellers också få förfrågningar om de kunde göra videomaterial eller kampanjer på sociala medier. Verksamheten utvidgades och företaget blev en marknadsföringsbyrå, och till slut kom kompanjonerna överens om att dela verksamheten.
– Jag tog den digitala biten, och jag beslöt mig för att jag skulle bli riktigt bra på den. Nu arbetar jag med Facebookkonton, Googlekonton, mycket visuell branding, fokuserade kampanjstrukturer, berättar han.
Lindholm titel vid marknadsföringsbyrån Lindebarn är Managing & Creative Director, och just kreativiteten är en aspekt av näringslivet som han särskilt betonar.
– Det är en otroligt kreativ värld. Jag märkte själv vilka fördomar jag hade när jag kom från kultursektorn in i näringslivet, men det är så många personer här som har varit jätteinspirerande. Det är tråkigt att man drar isär kulturen och näringslivet, när man borde se att båda världarna har så fruktansvärt mycket att ge varandra, säger han.
Vid Lindebarn arbetar han till 70–80 procent med sociala medier, och i den positionen har han en utmärkt utsiktsplats för att följa med de roller som människor väljer att klä sig i. De rollerna verkar just nu vara stadda i en snabb förändring.
– Vår tid är otroligt intressant med tanke på vilka roller vi ser i samhället. Delvis är det en motreaktion, folk är så trötta på alla ytliga roller som har spelats så länge. Det ser jag särskilt på sociala medier. På en individuell nivå kan människor må jättedåligt av att känna sig tvungna att spela olika roller, typ perfekt mamma på Instagram. Men någon slags revolution är också på gång där folk börjar kräva att de helt enkelt får vara sig själva, säger Marco Lindholm.
Fältet förändras
Vissa förändringar som Anders Carlsson ser inom teaterfältet kan också ha sitt ursprung i sociala medier. Teatern förändras med de skiften som sker på håll i samhället.
– På grund av sociala medier är vi offentliga på ett annat sätt än tidigare, och mycket mer medvetna om hur vi spelar roller och bär masker. Vi redovisar öppet att vi inte är färdiga och hur vi arbetar. Om vi har en mer tillrättalagd föreställning så blir publiken uttråkad. Det går att presentera mer och mer sammanhängande rollporträtt, men det är begränsat hur intressant det kan vara, säger Anders Carlsson.
Med fältet förändras också skådespelarutbildningens innehåll. Det svenskspråkiga utbildningsprogrammets examensfordringar skrivs nu om, berättar Carlsson, och kommer bland annat att inbegripa konstnärlig forskning. Om forskning om konst går ut på att applicera teoretiska perspektiv på konsten, så handlar konstnärlig forskning grovt sett om att ur konstens perspektiv betrakta kunskap, världen eller samhället.
– Det är ett nytt fält för karriärer och försörjning. Men det är också en motor för utveckling av både fältet och utbildningen. Den konstnärliga forskningen stärker dessutom konstens samhälleliga relevans, säger Carlsson.
Men också utbildningen för scenarbetet förändras. Carlsson beskriver att det traditionella teaterarbetet gick ut på att under repetitioner arbeta fram ett sammanhängande rollportträtt med en begriplig handlingslinje, som publiken på föreställningen kunde analysera och tolka.
– Numera bygger vi upp identiteter under föreställningen och får dem att försvinna, det är som ett trolleri. Människors identitet är inget konstant. Vi är hela tiden beroende av andras blick för att bli till. Mycket av vår pedagogik går ut på att testa om du kan stå ut med att inte veta vem du är, att leka med hur roller och masker uppstår och försvinner, säger Carlsson.
Att stå på scenen utan någon roll att visa upp eller dölja sig bakom väcker tankar och känslor, och ibland existentiell ångest. Utbildningen vill lära skådespelaren stå ut med att inte veta vem en är, och att nästan som en psykoterapeut kunna härbärgera detta icke-vetande inför publiken.
– Och vi vill väcka hopp genom att visa att man kan vara ovetande och sårbar inför andra och det kan öppna för social transformation, säger Carlsson.
Gör som AC/DC
– Det är många saker från teaterhögskolan som jag har nytta av idag. Ett helt konkret exempel är att jag vid varenda försäljningssituation har enorm nytta av min utbildning. Särskilt för att hantera nervositet så är det jättebra att kunna komma tillbaka till tiderna på teatern, och knäppa igång de där knepen som jag lärde mig för att lugna mig, säger Marco Lindholm.
I flera år arbetade han parallellt som entrepenör och med teater. Han spelade bland annat i musikalföreställningen PlayMepå Svenska teatern, och regisserade teaterföreställningen Natten är ännu ung i Jakobstad med en ensemble på över 90 personer. Men numera ägnar han sig helt och hållet åt att driva sitt företag.
– Att spela teater kunde vara jättekul, men jag märkte att jag väldigt sällan kände att jag spratt ur sängen om morgnarna för att göra det. Men så känner jag för mitt eget företag. Många i näringslivet förstår inte riktigt det, de frågar mycket mig hurdant det är att vara skådis. Och min mamma skulle vilja att jag spelar mer teater. Men jag vill inte spela teater för att få en lön, utan jag vill göra det för att det känns fint.
För att bli riktigt duktig på något krävs det att man arbetar upp ett visst fokus, nästan som ett tunnelseende för det man sysslar med, menar Lindholm. Man måste klara av att göra som rockbandet AC/DC, köra sitt eget race och aldrig ändra sitt sound.
– Jag såg på mina klasskamrater vid teaterskolan, och deras drive var otrolig. Jag lyckades aldrig arbeta upp ett sådant fokus för teatern. Men jag har det för affärsverksamhet. Det är en riktig klyscha, men ingen är så bra som du på att vara dig själv, säger Marco Lindholm.
Text: Lasse Garoff