Årets alumn Maija Kauhanen: En en-kvinnas-orkester
Kantelekonstnären, sångerskan och kompositören Maija Kauhanen tar ut allt av den frihet som folkmusiken erbjuder. Kauhanen är en av Årets alumner vid Konstuniversitetet år 2024.
Maija Kauhanen är en av Finlands mest framgångsrika folkmusiker. När sångerskan och multitalangen som kombinerar kanteletradition och vild improvisation intar scenen kan vad som helst hända. Hängivelse är en färdighet som hon medvetet har övat på.
Kauhanen kom i kontakt med Saarijärvi-kantelen redan som barn. Hon förlorade en del av sitt finger i en olycka när hon var ett år gammal, men läraren på musiklekskolan tipsade om att det går att spela kantele trots det.
Kantele är fortfarande Kauhanens viktigaste instrument, men hon har även spelat bland annat säckpipa, trummor, flöjter, fiol, harmonium, bockhorn och syntetisatorer. De senaste åren har Kauhanen blivit fascinerad av vindklockor och emaljkärl som hon använder på scenen som slagverk tillsammans med kantele och sång.
Kauhanen komponerar sina egna låtar och skriver ofta även texterna till dem. För henne ligger folkmusikens charm just i den frihet den erbjuder. Eftersom Kauhanens repertoar är så bred har hon svårt att definiera sig själv med ett enda ord.
”Jag är kanske en kantelekonstnär eller artist. Jag vill leva fritt och varje dag göra det som är roligt och prova nya saker med underbara människor. För tillfället är jag fascinerarad av multikonst”, konstaterar hon.
Allt hänger ihop
Kauhanen utexaminerades som musikmagister från ämnesgruppen för folkmusik vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi år 2015. Redan under sina studier ordnade Kauhanen spelningar och turnéer för sig själv och sina projekt, och spelade i flera sammansättningar för att prova och uppleva olika musikstilar.
För Kauhanen har det blivit en livsstil att arbeta med musik, men det var nära att hon slutade spela kantele helt och hållet. Under sitt andra studieår genomgick Kauhanen en identitetskris och funderade på om musicerandet var hennes eget val eller om hon bara hade hamnat i branschen av en slump.
”Min avdelningschef förstod lyckligtvis min situation och sa att nu går du och sätter dig i parken med dina vänner och bara andas. Jag lade undan kantelen i ett halvår och spelade melodika, flöjter och piano. Det var då jag insåg att det är musiken som är min grej, inte bara kantelen”, berättar hon.
De viktigaste minnena från studietiden är ändå kopplade till de vardagliga mötena och samtalen som Kauhanen hade med lärare och medstuderande om musik, konst och livet i allmänhet. Vänskapsbanden som hon knöt vid skolans kaffebord och kvällsträffar bär fortfarande.
”Skolan är inte något rör man bara tar sig igenom. Jag önskar att det fortfarande fanns tillräckligt med tid för diskussioner och för att förbättra världen. Jag försöker också pränta in i mina egna elever att de ska erbjuda och be om hjälp, hjälp varandra. Jag vet inte om jag själv hade orkat utan det kollegiala stödet, det här är trots allt en väldigt tuff bransch”, konstaterar hon.
Att skapa konst kräver utrymme
År 2017 släppte Kauhanen sitt första soloalbum och har sedan dess fokuserat på att göra musik under sitt eget namn. Förutom sina egna projekt arbetar Kauhanen i internationella samarbetsprojekt som hon finner intressanta, samt spelar och sjunger i elektrofolkbandet Okra Playground som grundades redan under studietiden.
”Som soloartist får jag bestämma allt själv. Jag behöver inte vänta på någon och jag kan snabbt förverkliga mina idéer. Jag ändrar också låtarna under konserterna enligt stunden. Å andra sidan räddar ingen annan situationen om något överraskande händer på scenen, utan jag måste klara mig själv. På grund av att jag gjort allt själv är också framgången mycket njutbar”, konstaterar hon.
Förra året belönades Kauhanen med Nordiska rådets musikpris. I sin motivering beskrev prisnämnden Kauhanen som en explosivt kraftfull och mångsidigt skicklig en-kvinnas-orkester, som på kort tid har skapat en imponerande internationell karriär.
Kauhanen är glad över den uppmärksamhet hon fått. Det har också fått henne att reflektera över om hon ger tid åt de rätta sakerna i sitt liv.
”Man måste göra utrymme för sin egen konst, ingen annan gör det åt en. Om det finns en inre gnista att göra sin egen grej är det värt att lyssna på den. Jag har haft turen att kunna göra det mycket, och jag har också fått erkännande för min konst”, konstaterar hon.
Inför något nytt
Det här året har Kauhanen arbetat med hjälp av ett stipendium från Centret för konstfrämjande, vilket har möjliggjort att arbeta med nytt solomaterial och experimentera mångkonstnärligt. Kauhanens mål är att skapa konsertupplevelser som är ännu mera visuella än tidigare, och nu är det dags.
I september förverkligar Kauhanen en långvarig dröm när hon uppträder med en LED-kantele som pulserar i takt med musiken på Savoy-teatern i Helsingfors. Under konserten med namnet Ignes Fatui, vilket betyder irrbloss på svenska, har Kauhanens pappa Kari Kauhanen stått för att bygga instrumentet som både kommer att höras och synas. Pekko Mustonen har skapat ljusen till kantelen.
Slutresultatet är en musikalisk, interaktiv upplevelse som formas i takt med rummet och publiken.
För att nå dit har Kauhanen arbetat med mod som tema och funderat på om hon kan ge sig själv lov att göra vad som helst nu och i framtiden.
”I samband med mitt förra album arbetade jag med skam och blyghet. Fortfarande finns en spärr som jag kämpar med. Jag vet att ju mer jag ger järnet, desto mer bär det. Det är då jag får de största upplevelserna av framgång”, säger Kauhanen.
Text: Laura Iisalo
* * *
Valet av årets alumner är ett erkännande som årligen delas ut till personer som fått sin utbildning vid Konstuniversitetets tre akademier och som genom sin verksamhet på ett föredömligt sätt har stärkt konstens och konstnärsutbildningens unika värde och betydelse. Konstuniversitetets årets alumner 2024 är unga konstnärer som urskiljer sig genom att se saker och ting annorlunda, och som upptäckt nya arbetssätt och samband i det konstnärliga skapandet.
