Violinkonstnär Anja Ignatius (1911–1995)
Magisterstuderande i violinspel vid Sibelius-Akademin Aino Szalai skriver om violinkonstnären Anja Ignatius liv och kulturarv.
Anja Ignatius är för många bekant som skicklig tolkare av Sibelius violinkonsert. Verket har haft en väsentlig koppling till hennes karriär som internationell violinkonstnär, men arvet efter henne innehåller också mycket annat. Ignatius var bland annat professor i violinspel vid Sibelius-Akademin i över tjugo år.
”Det jag allra först kommer att tänka på hos Anja var hennes enormt fängslande, varma och hjärtliga leende”, minns Päivyt Meller, Ignatius tidigare elev.
”Även om jag var rädd för något svårt verk när jag kom till lektionen, visste jag när jag såg hennes leende att jag åtminstone inte behöver vara rädd för henne. Hon var alltid uppmuntrande. Leendet var inget konstgjort Pepsodent-leende, utan det kom direkt från hjärtat”.
Kommentarer om Ignatius mildhet upprepas av många tidigare elever och det förblir inte oklart att hon har haft en väsentlig inverkan på många av de främsta finländska musikerna.
Anja Ignatius föddes i Tammerfors den 2 juli 1911. Anja visade redan tidigt ovanlig musiktalang: Hon kunde till exempel lyssna på verk i huvudet genom att titta på notbilden. Föräldrarna som var intresserade av musik förundrade sig över Anjas absoluta gehör och hon inledde sina violinlektioner som femåring i sin bror Lassis fotspår.
Anjas mamma planerade att dottern skulle ha en karriär som ”berömd violinist” och påverkade starkt sin dotters inledande spelfärd. Förutom att övervaka violinövningen och skriva anteckningar var det just mamman som upptäckte den italienska virtuosen Gennaro Romano när han spelade på ett café i Tammerfors, och hon beslutade att han skulle bli lärare i barnens violinspel. När det var dags för Anja att som 13-åring åka till Paris för att studera följde mamman med under de första veckorna. Senare ordnade mamman studier för Anja från Finland: Hon värvade den tjeckiska pedagogen Otakar Ševcik och ordnade provspel för kapellmästare Bruno Walter, vars rekommendation var att den berömda violinpedagogen Carl Flesch tog Anja till sin klass.
Anja studerade under ledning av flera betydande lärare. Edouard Nadaud vid konservatoriet i Paris undervisade henne privat även efter att Anja fick gå i förberedande klass vid konservatoriet, eftersom den lärare som anvisades henne där visade sig vara för mild.
Det kanske viktigaste för Anja var ändå stadens färggranna kulturliv: Hon hörde till exempel för första gången en symfoniorkester. Anja blev tvungen att bli självständig som ung, men lyckligtvis fanns det släktingar och familjebekanta i staden, såsom bildkonstnär Wilho Sjöström och sångerskan Aino Ackté.
Efter Nadauds plötsliga död flyttade Anja till den tjeckiska småstaden Pisek för att studera i Ševciks violinklass. Under violinlektionerna fokuserade man på att detaljerat och systematiskt finslipa tekniken, men det musikaliska innehållet i styckena förblev i bakgrunden.
Ševciks elever övade minst sju timmar om dagen och läraren som gick runt i staden dök till och med ibland upp bakom fönstren i elevernas hem för att se till att hemmaövningarna var korrekta. Flesch erbjöd en välbehövlig förändring för detta – när Anja kom till Berlin upplevde hon äntligen att hon kommit till rätt plats. Flesch höll många lektioner där man också lärde sig uppträdande och tolkningar. Han behandlade alla elever på ett jämlikt strängt sätt, ibland genom beröm och ibland genom klander.
Anja beskrev i efterhand sin tid i Berlin så här: ”Om jag som 13-åring hade fått gå i samma skola skulle jag ha sluppit en massa onödigt arbete. Där var en man som lärde mig tänka med min egen hjärna.”
Anja Ignatius höll sin debutkonsert i Helsingfors den 16 september 1926 då hon ännu studerade i Paris under ledning av Nadaud. Det var ett evenemang där den unga begåvningen fick visa sin förmåga som solist. Den talrika publiken kom för att lyssna på den ännu okända 15-åriga Ignatius i universitetets festsal och landets största tidningar skrev berömmande omdömen om konserten. Framgången ledde till stipendier, med vilka den unga violinisten kunde säkerställa sina kommande studier, samt konsertmöjligheter, såsom omfattande inhemska turnéer. Snart började också orkestrarna fästa uppmärksamhet för den unga talangfulla solisten. Som sin första solistuppgift framförde Ignatius tillsammans med Helsingfors stadsorkester en violinkonsert av Tšaikovski, och detta samarbete fortsatte under hela Ignatius spelkarriär.
Ignatius hade redan i Paris fördjupat sig i Sibelius violinkonsert. Det första tillfället att framföra verket tillsammans med orkestern kom när Sveriges radioorkester bjöd in henne till en studiokonsert som firade kompositörens födelsedag. Efter den framgångsrika konserten fick Ignatius inte bara goda tidningsrecensioner, utan också ett brev från Sibelius själv.
Brevväxlingen mellan dem fortsatte även senare och kompositören följde intensivt den unga violinistens karriär. Konserten blev så småningom ett slags varumärke för Ignatius. Uppträdanden gjordes i många europeiska städer och i USA tillsammans med Bostons symfoniorkester som leddes av Sergei Koussewitzky. År 1932 deltog Rundradion i de europeiska radiobolagens gemensamma konsertserie som radiosändes direkt i 14 länder. De bjöd in den då 21-åriga Ignatius som solist i Sibeliuskonserten.
Ett annat viktigt tillfälle öppnades i Berlin våren 1943: Ignatius bjöds in för att spela in Sibelius violinkonsert tillsammans med Berlins stadsorkester. Det var fråga om den första internationella konsertinspelningen som utfördes av en finländsk instrumentalist och denna tolkning av Ignatius har klarat av att jämföras med hundratals senare skivor. År 1957 uppförde hon Sibelius violinkonsert som den första finländaren under Sibeliusveckorna. Hon föregicks av toppnamn som David Oistrakh, Isaac Stern och Henryk Szeryng, och Ignatius fick beröm både av medierna och av kompositören själv.
Det sista färdighetsprovet under Ignatius femtioåriga aktiva period var de två recitalierna som hölls i Sibelius-Akademins konsertsal 1977, där hon tolkade alla soloviolinsonater och -partitor av Bach. Fram till dess hade hon hunnit med en fantastisk karriär både på konsertscenen och i radion: Hon spelade bland annat in alla Beethovens violinsonater för Rundradion tillsammans med pianisten Timo Mikkilä.
Ignatius var också aktiv med att framföra modern musik: Hon var solist i den finska premiären av Alban Bergs violinkonsert i maj 1958 och framförde också Prokofjevs och Bartóks första violinkonserter. Hon hade spelat ny finländsk musik sedan 1940-talet och uruppfört bland annat Uuno Klamis violinkonsert som tillägnats henne samt Aarre Merikantos tredje violinkonsert.
Parallellt med konstnärens karriär inleddes Anja Ignatius andra studieskede i livet, som hon själv beskrev det. I maj 1955 utnämndes hon till professor i violinspel vid Sibelius-Akademin utan någon egentlig pedagogisk erfarenhet. Som lärare försökte hon inte representera någon specifik skola, utan behandlade varje elev som individ och erbjöd var och en det de behövde.
Även om Ignatius var noggrann i grundtekniken var musiken alltid utgångspunkten. Hon berömde och uppmuntrade sina elever när det fanns anledning till det och sporrade dem att gå sin egen väg. Ignatius tränade också kammarmusikgrupper särskilt under den sista tiden av sin professur och utnyttjade sin långa erfarenhet som primus för den framgångsrika kvartetten i Helsingfors. Hon deltog också i juryn för ett flertal nationella och internationella violin- och kammarmusiktävlingar, såsom Jean Sibelius violintävling.
Ignatius lärarpersonlighet beskrivs som mycket mild, men insiktsfull. Tidigare elever beskriver henne som konsekvent och ansvarsfull.
Erkki Palola minns Ignatius som en engagerad lärare som brydde sig om sina elevers välbefinnande: ”Den enda gången Anja verkligen blev arg på mig var när jag spelade på en konsert i feber.”
Palola minns också Ignatius fenomenala minne och ett alltid vårdat väsen även under äldre dagar.
”Anja var en mycket vänlig och hjärtlig människa som också var intresserad av sina elevers personliga liv. Det var till exempel självklart att jag bjöd in henne till mitt bröllop och presenterade min förstfödda son för henne. I sin undervisning fäste hon stor uppmärksamhet vid verkets musikaliska innehåll och färgskala ända upp till de minsta detaljerna”, berättar Merit Palas, som bland annat tog sin diplomexamen och framförde sin debutkonsert under ledning av Ignatius.
Ignatius gifte sig 1931 och man kan bara förundra sig över hennes förmåga att vid sidan av en mycket framgångsrik karriär som violinkonstnär även uppfostra fyra barn. Hon gick i pension 1978 efter en lindrig hjärtinfarkt med ödesdigra följder.
Efter att ha förlorat sin förmåga att spela upplevde hon att hon inte kunde fortsätta undervisa – ”att spela framme” var en så väsentlig del av hennes pedagogik. Före detta elever, till exempel Jukka-Pekka Saraste och Lajos Garam, höll kontakt med Ignatius även efter pensioneringen. Några elever tog som vana att tillsammans besöka henne särskilt på Alla hjärtans dag för att minnas det förflutna. Ignatius donerade sin Joseph Guarnerius, filius Andreae-violin för användning av studerande i violinspel vid Sibelius-Akademin.
Text: Aino Szalai, magisterstuderande i violinspel vid Sibelius-Akademin