Rektor Kaarlo Hildéns tal vid öppningen av det akademiska året 2024–2025
Rektor Kaarlo Hildén påpekade i sitt tal vid öppningen av det akademiska året att målet med och vikten av att värna om ett meningsfullt och motiverande liv gäller inte bara vår egen gemenskap utan hela det västerländska samhället.
Jag tänker börja ekologiskt, genom att återanvända något jag tänkt redan tidigare. År 1995 höll jag ett tal under läsårets öppningsceremoni som ordförande för Sibelius-Akademins studentkår. Då funderade jag på de nya studerandenas förhållande till konst och dess utveckling. ”När en ung person väljer konst som sitt yrke, har hen redan kommit mycket långt i sin relation. När hen inleder sina studier vid vårt universitet, kan denna relation redan jämföras med ett äktenskap.”
Det är möjligt att jag valde ett parförhållande som metafor på grund av att saken var aktuell för mig själv – jag hade nyligen gift mig. I varje fall började jag tänka på detta tal från nästan 30 år tillbaka när jag för några veckor sedan mötte nya studerande vid Konstuniversitetet under orienteringsperioden.
Äktenskapsmetaforen känns lite föråldrar i dagens läge, men kanske ligger det ändå något i den. När en sökande genom urvalsprovet berättar att hen vill ha Konstuniversitetet som sin partner på studievägen och när vi som universitet meddelar några få och utvalda att vi också vill fortsätta på vår gemensamma väg, får förhållandet juridiskt förpliktande drag. Men en relation kan inte överleva om det inte också finns kärlek.
Det kan verka konstigt att använda ordet kärlek i samband med en universitetsutbildning, men det har sin historia. Uno Cygnaeus, en av utvecklarna av det finländska folkskoleväsendet, deklarerade i början av 1900-talet att en lärare skulle känna både en stark pliktkänsla och kärlek gentemot sina elever. Senare har flera finländska pedagoger använd begreppet pedagogisk kärlek för att beskriva en totalt accepterande attityd med ett starkt förtroende för de studerandes färdigheter, som läraren synliggör i sin växelverkan med de studerandena i form av respekterande närvaro, empatiskt bemötande och uppmuntran av den studerandes tillväxt.
När jag under orienteringsperioden talade till de nya studerandena om våra värderingar – skicklighet, öppenhet och mod – märkte jag att jag började låta som en äktenskapsrådgivare. Jag frågade hur värderingarna öppenhet och mod kunde synas i hur vi bemöter varandra och hur vi skapar ett universitetssamfund. Hurdana är små modiga gärningar i vardagen som visar att man vågar lita, vågar ge lite mer av sig själv, vågar bemöta, ställa frågor och lyssna på ett sätt som överraskar och gläder andra? Hurdana oväntade bemötanden gör dig glad?
En annan form av pedagogisk kärlek är väl också hur våra samhälleligt medvetna och aktiva studerande vill väcka ansvarskänsla och vilja att agera hos oss som är äldre. Jag förstår att alla inte anser att budskapet på dessa banderoller lämpar sig för öppningsceremonins stämning när det viktigaste är att fira det nya läsåret och nya studerande. Men vi beslöt att lämna dem kvar; de skildrar vår ovanliga tid, där det ångestframkallande och glädjande överlappar på överraskande sätt.
Många av oss kanske längtar efter studie- och arbetslivets helt vanliga vardag, där utmaningarna är bekanta och därför mer hanterbara. Kan man skapa en god vardag i en tid där medierna svämmar över med kris- och hotbilder och stämningen i det finländska samhället är, som Saara Kankaanranta skriver i sin kolumn, ”som att treva i tomma hyllor i en beckmörk jordkällare – kyla och mögellukt”? Ja, det kan man, och det ska man.
Vårt universitetssamfund har förmågan och plikten att skapa en god vardag och gemenskap, livsglädje och erfarenheter som stärker framtidstron, både för oss själva och för andra. Utan dem kan vi inte ta hand om vår egen och andras förmåga att arbeta för det som är viktigt för oss. Även om världen på många sätt är upp och ner, har nya studerande fortfarande all rätt i världen att glädja sig och vara entusiastiska över att ett nytt livsskede börjar. Låt oss tillsammans värna om rätten till glädje inför att lära sig och entusiasm – det är också pedagogisk kärlek.
Målet med och vikten av att värna om ett meningsfullt och motiverande liv gäller inte bara vår egen gemenskap utan hela det västerländska samhället. Vi lever i en negativ spiral av psykisk ohälsa som måste stoppas. Mitt i nedskärningarna uppstår det en stor oro för hur framtiden ser ut för kulturbranschens tjänster, som är väsentliga för det psykiska välmåendet och ett meningsfullt liv. Den övergripande effekten på i synnerhet kulturens fria fält kan vara hård, särskilt när flera kommuner utöver staten ska föra svåra ekonomiska diskussioner under hösten.
Det har inte förts en grundlig samhällelig diskussion om kultur på flera årtionden. Nu behövs det mer än någonsin, när den kulturpolitiska redogörelsen är på remiss samtidigt med de hårda nedskärningarna. För att förståelsen för kulturens och konstens betydelse inte endast ska grunda sig på åsikter inuti en likasinnad kulturbubbla, måste vi också kunna inkludera dem som inte har haft konst i sin livsmiljö eller som upplever den som främmande. Man får ingen uppskattning genom att begära det, utan den uppstår genom ömsesidighet.
Ärade gäster och studerande,
Låt oss sprida mikroempati omkring oss och glädjas åt att vara föremål för den. Låt oss engagera oss i uppskattande samtal med dem som tänker annorlunda. Låt oss ta ansvar för världens utmaningar och ge oss själva rätten att vara exalterade och glada alltid när vi har anledning till det.
Jag önskar oss alla och i särskilt de nya studerandena ett inspirerande läsår!