Den splittrade utrikespolitiken återspeglas i universiteten
I somras införde EU sanktioner mot den israeliska bosättningspolitiken, som unionen kallar ett allvarligt och systematiskt brott mot de mänskliga rättigheterna. Finland röstade i september för FN:s generalförsamlings uttalande, där 124 medlemsländer krävde att Israel skulle dra sig tillbaka från de palestinska områden som landet ockuperar.
Med tanke på EU:s ståndpunkt och Finlands anseende som försvarare av de mänskliga rättigheterna och det regelbaserade internationella systemet väckte beslutet överraskande kraftig kritik inom regeringen. En liknande splittring i Finlands utrikespolitiska linje har också framkommit i frågor som gäller internationell miljöpolitik, såsom inställningen till förordningen om restaurering och direktivet om företagsansvar.
Finlands utrikespolitiska ståndpunkt utformas mitt i de allt hårdare spänningarna inom stormakts- och inrikespolitiken. I synnerhet spänningarna i inrikespolitiken är en dålig grund för en icke-enhetlig linje, som utsätter oss för hybridpåverkan som utnyttjar politiska konflikter och strävar efter att försvaga samhället.
Att lösa ett problem börjar med att man erkänner det. Det är svårt att samtidigt både bekämpa och ifrågasätta klimatförändringen, naturförlust och kränkningar av de mänskliga rättigheterna om man vill upprätthålla förtroendet för vårt politiska system. Frustration över en splittrad politik leder till att allt fler medborgare som oroar sig för världsläget söker alternativa sätt att påverka, till exempel genom aktivism. De ökande spänningarna leder lätt till att skiljelinjerna fördjupas.
Under de senaste två åren har denna frustration synts tydligt på universitetens campus. På grund av avsaknaden av en tydlig utrikespolitisk linje inom statsmakten förväntas universiteten och andra institutioner ta politisk ställning till internationella konflikter. Av universiteten förväntas det som staten inte upplevs vara kapabel till. Det är ett budskap som det lönar sig att ta på allvar.
Finland bör fortsätta att spela en aktiv roll i det internationella samfundet och på ett ansvarsfullt och tydligt sätt ta ställning till viktiga globala frågor, såsom den allt djupare krisen i Mellanöstern. I de allra viktigaste utrikes- och miljöpolitiska frågorna bör ett litet land kunna se enhetlighet och att hitta lösningar som viktigare än partipolitisk maktkamp. Det skulle inte bara stärka den politiska genomslagskraften och förtroendet för Finland och demokratin, utan också göra det möjligt för institutioner och samfund att koncentrera sig på krislösningar på det sätt som ankommer på dem.
Universiteten har förbundit sig att producera kunskap och kompetens för att lösa kriser. Arbetets genomslag beror dock på den politiska viljan. Rysslands anfallskrig visade hur politiskt samförstånd över partigränserna gör det möjligt för andra samhällssektorer att delta i lösningen av utmaningarna. Det skulle behövas i större utsträckning nu.
Artikeln har publicerats på Helsingin sanomats Läsaruppfattning den 11 november 2024.